Spåren finns överallt

wp-image-2042444690jpg.jpg

Ett år har gått utan diamanten i mitt liv, hon som gjorde mig (och andra) så mycket bättre och var värd så mycket mer. Samtidigt som allt förbleknat och jag är konstant ledsen är jag starkare än jag trodde var möjligt, det vi gick igenom tillsammans gjorde något med mig som inte går att förklara. Det är i mångt och mycket Gunnels förtjänst att jag fortfarande står på benen, hur hon tacklade helvetet hon gick igenom och hur hon behandlade mig har haft oerhört stor betydelse för mig. Det fanns så mycket att beundra hos denna pärla, mycket mer än någon kan förstå.

Jag står på benen och på ytan kanske det ser okej ut, men det är mycket som inte är som det ser ut och jag ljuger inte om jag säger att jag tänker på henne varje vaken timme på dygnet. I princip alla steg jag tar i livet påminner mig om henne. Vi levde kanske lite väl nära varandra, men det har alltid känts naturligt. Det paradoxala är att ju mindre jag tänker på henne desto mer saknar jag henne, så när jag känner saknaden som mest låser jag alla dörrar jag kan och reser bakåt i tiden. Det är en resa mellan himmel och helvete där fina minnen blandas med stor smärta, men det är det jag har kvar och jag vill inte förlora henne igen.

Att leva i det förgångna ska inte underskattas, jag har begrundat och analyserat och förstått saker jag inte förstod tidigare. Jag har delvis omvärderat min syn på mänskligheten. Kort sammanfattat har det blivit ännu tydligare att många inte är så bra som de verkar och att många är betydligt bättre än de verkar, det är mycket som inte är som det ser ut. För egen del är jag inte bitter, men för hennes skull är jag oerhört bitter.

När hon blev sjuk fick jag höra att jag måste ta hand om mig själv, det ingen förstod var att det var precis det jag gjorde när jag ägnade all tid åt henne. Jag har alltid mått bäst i hennes närhet och så var det hela vägen, det är fortfarande så och det är därför jag helst låser in mig och tänker tillbaks på alla fina stunder. Jag går i hennes fotspår och på CD:n går Walking in Your Footsteps med Shout Out Louds på repeat:

Oh I’m walking in your footsteps
Every single one
Turning dust into diamonds
Turning dust into diamonds

Så hur mår du Per? Vad svarar jag på den frågan när hon jag tänkte leva med i minst 30-40 år till försvann för ett år sedan, allting är ju som bekant relativt så jag svarar väl att det är okej, det blir bäst så. Det är ingen idé att förklara för någon som inte begriper, det var väl det Ingemar Stenmark sa en gång i tiden till en frågvis journalist…

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s