Varje snöflinga som faller…

För varje snöflinga som faller ska ett hjärta börja slå
För varje snöflinga som faller finns en ny väg att gå
å jag har rest omkring på vägarna i hela mitt liv, och sett människor komma och gå
å jag har spelat alla kort och suttit ut varje giv
Jag börjar förstå
För varjer regndroppe som faller måste en av oss alla gå
För varje regndroppe som faller finns en ny väg att gå

/ Eldkvarn

Fråga Lund

Gunnel gillade tv-programmet ”Fråga Lund”, och hon fick mig och barna med på tåget också. Inte så konstigt, det är både underhållande och lärorikt, Svt som bäst.

Den gamla klassikern som startade på 60-talet hade legat i dvala länge innan den drog igång igen 2016 med Kristian Luuk som programledare, både på tiden och i tiden.

Tittarna skickar in frågor som experterna i panelen svarar på, man får reda på mycket man inte hade en aning om och saker man trodde sig veta visar sig vara fel. Med Luuks lättsamma stil och experternas kunskap blir det en perfekt kombo av underhållning och vetenskap.

I dagens samhälle där så många är så tvärsäkra på så mycket fyller programmet en viktig funktion, om man tittar vill säga… och är man det minsta nyfiken på hur saker och ting fungerar bör man titta.

Spåren finns överallt

wp-image-2042444690jpg.jpg

Ett år har gått utan diamanten i mitt liv, hon som gjorde mig (och andra) så mycket bättre och var värd så mycket mer. Samtidigt som allt förbleknat och jag är konstant ledsen är jag starkare än jag trodde var möjligt, det vi gick igenom tillsammans gjorde något med mig som inte går att förklara. Det är i mångt och mycket Gunnels förtjänst att jag fortfarande står på benen, hur hon tacklade helvetet hon gick igenom och hur hon behandlade mig har haft oerhört stor betydelse för mig. Det fanns så mycket att beundra hos denna pärla, mycket mer än någon kan förstå.

Jag står på benen och på ytan kanske det ser okej ut, men det är mycket som inte är som det ser ut och jag ljuger inte om jag säger att jag tänker på henne varje vaken timme på dygnet. I princip alla steg jag tar i livet påminner mig om henne. Vi levde kanske lite väl nära varandra, men det har alltid känts naturligt. Det paradoxala är att ju mindre jag tänker på henne desto mer saknar jag henne, så när jag känner saknaden som mest låser jag alla dörrar jag kan och reser bakåt i tiden. Det är en resa mellan himmel och helvete där fina minnen blandas med stor smärta, men det är det jag har kvar och jag vill inte förlora henne igen.

Att leva i det förgångna ska inte underskattas, jag har begrundat och analyserat och förstått saker jag inte förstod tidigare. Jag har delvis omvärderat min syn på mänskligheten. Kort sammanfattat har det blivit ännu tydligare att många inte är så bra som de verkar och att många är betydligt bättre än de verkar, det är mycket som inte är som det ser ut. För egen del är jag inte bitter, men för hennes skull är jag oerhört bitter.

När hon blev sjuk fick jag höra att jag måste ta hand om mig själv, det ingen förstod var att det var precis det jag gjorde när jag ägnade all tid åt henne. Jag har alltid mått bäst i hennes närhet och så var det hela vägen, det är fortfarande så och det är därför jag helst låser in mig och tänker tillbaks på alla fina stunder. Jag går i hennes fotspår och på CD:n går Walking in Your Footsteps med Shout Out Louds på repeat:

Oh I’m walking in your footsteps
Every single one
Turning dust into diamonds
Turning dust into diamonds

Så hur mår du Per? Vad svarar jag på den frågan när hon jag tänkte leva med i minst 30-40 år till försvann för ett år sedan, allting är ju som bekant relativt så jag svarar väl att det är okej, det blir bäst så. Det är ingen idé att förklara för någon som inte begriper, det var väl det Ingemar Stenmark sa en gång i tiden till en frågvis journalist…

 

Så mycket bättre

wpid-20150812_192859.jpg

Sitter och gråter när jag tittar på repriser från ”Så mycket bättre”, gillar programmet trots att mitt rykte egentligen inte tillåter det. Tänk så länge jag var anti mot allt folkligt, ibland var det äkta men lika ofta påklistrat för att jag skämdes över vad jag tyckte. När man lever med barn får man släppa på prestigen, tror jag blev vuxen 2010 när hela familjen var i Sandviken på deltävling i Mello. Jag och Gunnel var skeptiska innan, men båda gillade det skarpt och efter det släppte jag lite på den löjliga snobbismen. I år har jag till och med börjat med korta strumpor, jag har släppt även på den barnsliga principen.

Men jag har min smak och kommer fortfarande att förfasa mig över det jag tycker är fånigt, men numer är förfasandet mer äkta… och gråtandet och hyllandet i ”Så mycket bättre” kommer jag fortsätta gilla, spelar ingen roll vad andra säger. Jag och Gunnel har haft många oförglömliga stunder framför programmet. Jag har tre favoriter: Miriam Bryant, Agnes och Miss Li… alla tjejer, dom är trots allt lite bättre tjejerna.

Att ”Ett sista glas” med Miriam Bryant spelades på Gunnels begravning var logiskt på många sätt. Vi gillade båda Miriam och just den låten var Gunnels favorit i programmet hösten 2015. Sommaren 2015 firade Örebro 750 år och vi såg henne live i parken vid slottet, eller Bryant Park som Linnea fyndigt döpte den till. För er som inte vet är Bryant Park en park intill stadsbiblioteket i New York, en park där vi hängde flera gånger under våra två besök i det New York som Gunnel blev så förtjust i.

Det har hänt mycket i mig sedan jag träffade Gunnel vintern 2004, hon gjorde mig så mycket bättre och hon var värd så mycket mer.