Resan över sundet

På nationaldagen för ett år sedan satt vi på ett hotell i Helsingör och njöt och grät om vartannat, ömsom vin och ömsom vatten. Vi hade nyss fått chockbeskedet att det var kört, behandlingen hjälpte inte längre och det fanns inget mer att göra. Du ville resa bort, vi tog båten över sundet. Hur du överhuvudtaget orkade fortsätta kommer jag aldrig att förstå, du reste dig efter smäll på smäll och gick med huvudet så högt som bara du kunde. Mellan de svarta stunderna på hotellrummet åt vi och drack gott, vi lyckades hitta ögonblick av njutning och glädje i det eländiga mörkret. Hur det var möjligt kommer jag aldrig att förstå.

Det var en plågsam och hemsk tid, det var så hemskt att jag fortfarande inte förstått vad som hänt. Men till och med i de mest eländiga stunder lyckades du lysa upp mitt liv, ända fram till det jobbiga slutet spred du kärlek och glädje. Din makalösa förmåga att inte lägga börda på mig gjorde att jag kände din kärlek och omtanke lika starkt som någonsin, och din skönhet och humor övergav dig aldrig… finns verkligen inte ord för hur mycket jag beundrar dig, det är din förtjänst att jag orkade fortsätta då och det är tack vare dig och det du alltid varit som jag fortfarande står på benen nu.

Jag saknar dig ofantligt mycket, men jag kommer alltid att bära dig med mig. Bilderna och minnena från de 12 åren, 9 månaderna och 2 dagarna har satt spår och märken som aldrig kan försvinna.

Annonser

Elitloppet- Alltid på mors dag

Elitloppet, på plats på Solvalla eller hemma i tv-soffan med reglad dörr, har varit mitt firande av mors dag de flesta år. Men det är slut med det nu, alla år jag tillbringat på mors dag med en annan underbar mamma är över… idag är jag hos min mamma, Elitloppet ser vi tillsammans på tv.

Nu ligger jag på övervåningen i pojkrummet och lyssnar på fågelkvitter, i väntan på kaffe tänker jag på resan jag gjort sedan jag lämnade pojkrummet för 33 år sedan… jag har haft ett bra liv, men de senaste dryga två åren har varit tuffa och tankarna går till den underbara trebarnsmamman som varit min stora kärlek och livskamrat sedan slutet av 2004.

Tack mamma Inger för att du gjorde mig till den jag är, och tack Gunnel för att du satte guldkant på mitt liv och fick 40-åriga Per att äntligen hitta hem igen…

Jo tack, själv då?

Jag får ofta frågan hur jag mår. Man får det när man förlorat det käraste man har, inget konstigt i det. Det svåra är att svara, normalt ljuger man för folk som inte står allra närmast och säger ”bra, själv då?”. Men jag klarar inte att ljuga, det är ingen fas jag går igenom eller lite halsont, det är en sorg som bor i mig för evigt och det kommer aldrig att bli bra. Vi är alla olika, för mig fungerar det bäst att omfamna sorgen och lära mig leva med den. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men det känns rätt.

Så vad ska jag svara på frågan? Kan ”jo tack, själv då?” vara ett bra svar, det är ett ickesvar och jag slipper ljuga… ska nog testa det ett tag.

80-årsfirande, trädgårdspyssel, växthusstädning, trädbeskärning (ja, kapning av grenar kanske är en bättre benämning) och idag fönstertvätt. Jag tog semester hela veckan, ibland tar man bra beslut. Fånga dagen är en av de mest slitna klyschor som finns och något de allra flesta är usla på, men när det självklara inte längre var självklart insåg jag vilken kraft det finns i att fånga dagen…