Så mycket bättre

wpid-20150812_192859.jpg

Sitter och gråter när jag tittar på repriser från ”Så mycket bättre”, gillar programmet trots att mitt rykte egentligen inte tillåter det. Tänk så länge jag var anti mot allt folkligt, ibland var det äkta men lika ofta påklistrat för att jag skämdes över vad jag tyckte. När man lever med barn får man släppa på prestigen, tror jag blev vuxen 2010 när hela familjen var i Sandviken på deltävling i Mello. Jag och Gunnel var skeptiska innan, men båda gillade det skarpt och efter det släppte jag lite på den löjliga snobbismen. I år har jag till och med börjat med korta strumpor, jag har släppt även på den barnsliga principen.

Men jag har min smak och kommer fortfarande att förfasa mig över det jag tycker är fånigt, men numer är förfasandet mer äkta… och gråtandet och hyllandet i ”Så mycket bättre” kommer jag fortsätta gilla, spelar ingen roll vad andra säger. Jag och Gunnel har haft många oförglömliga stunder framför programmet. Jag har tre favoriter: Miriam Bryant, Agnes och Miss Li… alla tjejer, dom är trots allt lite bättre tjejerna.

Att ”Ett sista glas” med Miriam Bryant spelades på Gunnels begravning var logiskt på många sätt. Vi gillade båda Miriam och just den låten var Gunnels favorit i programmet hösten 2015. Sommaren 2015 firade Örebro 750 år och vi såg henne live i parken vid slottet, eller Bryant Park som Linnea fyndigt döpte den till. För er som inte vet är Bryant Park en park intill stadsbiblioteket i New York, en park där vi hängde flera gånger under våra två besök i det New York som Gunnel blev så förtjust i.

Det har hänt mycket i mig sedan jag träffade Gunnel vintern 2004, hon gjorde mig så mycket bättre och hon var värd så mycket mer.

Annonser

Finbilen

20180721_095053_HDR.jpgSkitbilen och finbilen, Volvon har funnits i familjen sedan 2004, jag brukar säga att jag har den att tacka för att Gunnel fick upp ögonen för mig. Kian jag köpte för några år sedan är inte samma klass, skitbil sa Gunnel. Den då lite lyxiga volvon köpte jag i oktober 2004, i december samma år satt Gunnel där för första gången. Men nu strejkar S80:n, vänster bak(hjul) har låst sig och bilen vägrar lämna vår uppfart. Kom precis på varför, det är första året utan Gunnel… och nu blir det riktigt spooky, Linnea parkerade bilen där på Gunnels födelsedag och sen dess har den vägrat flytta sig. Vissa bilar har mer känslor än vissa människor.

Så mycket jag vill säga

Vi levde tätt tillsammans i så många år, kämpade på i ekorrhjulet med alla vardagliga bestyr och behovet att prata om oss själva var inte så stort, det räckte gott med din närhet. Du var ju inte heller den snacksaliga typen, du behövde inte säga så mycket, jag bara kände värmen du spred omkring dig. Men när du försvann, när du inte längre fanns i min närhet kom jag på en massa saker jag ville säga och fråga. Jag har pratat med andra om dig för att fylla i hålet, det är droppar i havet och resten får jag fylla i själv eller så får jag helt enkelt lära mig leva med hålet du lämnat efter dig.

Döden är som ett telefonsamtal, när man lagt på kommer man på vad man skulle ha sagt.

Din födelsedagsfest med släkten i lördags var väldigt trevlig, men nu har jag snart städat bort alla spår och tomheten kommer som ett brev på posten… saknaden efter dig är värst dagen efter, det var då jag brukade ha dig för mig själv och det uppvaknandet blir så brutalt nu. Det är därför ensamheten är skön, jag kan låtsas att tiden stannat och att allt är som vanligt… inget och ingen som väcker mig ur min dröm, att leva i det förflutna är som musik för mig.

Klockan är snart tolv men champagnen den dricker jag själv
När Stockholm räknar ner så ger jag mig själv en kram
Jag undrar var du är, jag undrar vad du gör ikväll?
Jag tar årets första cigg på balkongen, och snön faller över stan
Alla vännerna har gått hem, nu är det bara jag kvar
Tiden stannar upp men vår sång den går på repeat
Jag har textat dig tvåtusen gånger får inget tillbaks
Men på svararen hör jag din röst och den är som musik

Vapenvilan är redo

Idag ska vi ha fest till din ära Gunnel, det är 53 år sedan du föddes och jag tyckte det passade att bjuda in släkten till sommarfest som vi brukade ha ibland. Idag är det dessutom kvartsfinal i fotbolls-VM mellan Sverige-England, det kan inte vara mer passande än att hedra dig på en så högtidlig dag.

Jag har målat vindskivor på huset och snyggat till i trädgården, nu är Vapenvilan redo för engelsmän och svärmödrar… du saknas, men hålet i mitt hjärta är överfullt av fina minnen och platsen till höger i växthuset är för evigt din.

Jag kommer alltid att vara en ängels man, men idag hoppas jag att engelsmännen får stryk. Puss på dig!

Resan över sundet

På nationaldagen för ett år sedan satt vi på ett hotell i Helsingör och njöt och grät om vartannat, ömsom vin och ömsom vatten. Vi hade nyss fått chockbeskedet att det var kört, behandlingen hjälpte inte längre och det fanns inget mer att göra. Du ville resa bort, vi tog båten över sundet. Hur du överhuvudtaget orkade fortsätta kommer jag aldrig att förstå, du reste dig efter smäll på smäll och gick med huvudet så högt som bara du kunde. Mellan de svarta stunderna på hotellrummet åt vi och drack gott, vi lyckades hitta ögonblick av njutning och glädje i det eländiga mörkret. Hur det var möjligt kommer jag aldrig att förstå.

Det var en plågsam och hemsk tid, det var så hemskt att jag fortfarande inte förstått vad som hänt. Men till och med i de mest eländiga stunder lyckades du lysa upp mitt liv, ända fram till det jobbiga slutet spred du kärlek och glädje. Din makalösa förmåga att inte lägga börda på mig gjorde att jag kände din kärlek och omtanke lika starkt som någonsin, och din skönhet och humor övergav dig aldrig… finns verkligen inte ord för hur mycket jag beundrar dig, det är din förtjänst att jag orkade fortsätta då och det är tack vare dig och det du alltid varit som jag fortfarande står på benen nu.

Jag saknar dig ofantligt mycket, men jag kommer alltid att bära dig med mig. Bilderna och minnena från de 12 åren, 9 månaderna och 2 dagarna har satt spår och märken som aldrig kan försvinna.