Pappa

Idag skulle du fylla 86 år pappa, men en förkylning blev för mycket för en redan trött kropp och söndagen 3 mars somnade du in. Sorg och saknad blandas med en lättnad att det ändå gick fort, och att du hade din kära aptit för mat kvar ända in i det sista.

Det är mycket som aldrig blev sagt och en del som inte borde ha sagts, varken du eller jag kände oss bekväma med att säga kärleksfulla saker och hade ibland våra duster. Det är sånt jag ångrar nu när du inte längre är kvar, men samtidigt har bådas oförmåga att säga fina saker kompenserats med att alltid ställa upp så gott vi kunnat när det gällt. Livet har lärt mig att det finns ett samband mellan att hålla inne med orden och slösa med att hjälpa till i praktiken, vissa kompenserar sin frånvaro med vackra ord och andra gör tvärtom. Jag har alltid uppskattat den sidan av dig och uppskattar att jag också fått en släng av sleven.

Jag hoppas du kände lite av samma kärlek som jag alltid gjort, för även om de sista åren varit tuffa fick jag mer hjälp och uppskattning än jag förtjänat under alla år.

Du kanske inte är kvar i det vi kallar livet, men du lever kvar i såväl mina minnen som i mig. Tack för allt pappa!